Nu vi tar vårt pick och pack
Revytraditionen har funnits under lång tid i samhället och min första revy upplevde jag sittandes på barriären i Ryds Folkets Hus.
Harry "Bagarn" Pettersson, Astrid Eriksson, Ingrid Gunnarsson och så Johan och Franse, d v s Jan Möller och Lasse Gunnarsson - där har ni rutin och erfarenhet i mängd. Bröderna Fröjdenlund, Cenneth Hall, Ylva och Nettan, Christer Karlsson, Annika Åström och bror min - Stefan Quick fanns också på scenen när jag satt på barriären.
Längre fram blev jag revypappa och otaliga är de revynummer som skapats av mig. Otaliga är de repliker som jag skrikit ut från scenen. "Skrikigt" är rätt ord för jag har aldrig varit en bra aktör. Ingen dynamik, dålig tajming men de döva - på sista raden - hörde varenda stavelse.
Nu sådär 30 år senare tänker jag på att jag aldrig "vilade i revy-framgången" utan var hela tiden som en spänd fiolsträng. Det fanns alltid något i huvudet som måste justeras, förbättras eller förändras. Dumt nog!
Tänk om även jag som revy-pappa hade kunnat koppla av, skratta och njuta av publikens reaktioner. Tyvärr är det nog ett släktdrag från mammas sida. Att vara på väg framåt och inte ens hinna stanna upp och njuta är väl lite av "den lindgrenska oron" som ibland gör si påmind.
Skratta här och nu - det är ett bra recept.
Kommentarer
Skicka en kommentar